Nu har vi tillbringat fyra dagar i grishagen tillsammans med ”våra” Linderödssvin. Det är ett område i centrala Järbo, intill Folkets Hus, där vi fått låna en obebyggd tomt av kommunen. Där har grisarna fått ”fria händer” att rumstera om bland kärs, blåbärsris och sly. Det gillar dom skarpt. En massa människor har tittat förbi, både äldre och yngre. Speciellt barnen har kommit in i hagen och först försiktigt, sedan under glada skratt och rop sprungit runt med kultingarna. Det gillar både barn och grisar.
Mellan varven har vi suttit själva där i den sköna sommarvärmen och bara tittat på hur grisarna beter sig. Dom bökar – det är deras livsuppgift – de kör ner trynena i marken och river upp grästorven och äter rötter och annat godis som råkar i deras väg. Det gör de med ljudliga smaskanden och krasanden. Dom plöjer fram som plogar i marken och sprätter upp stora tuvor och lass av jord.
Ibland rullar dom sig i den lergrop vi gjort i ordning och fyllt med vatten. Ibland kommer dom fram och tittar uppfordrande på oss och grymtar lite. Då ska dom klias bakom öronen och så lägger dom sig ner och får lite kliande på magen också. Det händer att dom därvid somnar med lätta snörvlingar.
Efter ett par dagar inträder en ro hos grisskötaren. Man börjar se de individuella dragen hos grisarna. De är inte lika, liksom inte heller människor är lika.
Nu bör man inte dra detta för långt. Grisar är grisar och människor är människor, men man kan nå en inre frid av att få ge lite kärlek till djuren och få mångdubbelt tillbaka.
Visst är dom olika!
Det här är storebrorsan
…och en syster
…och en annan syster.
Det är ju faktiskt en affärsidé det här med gristerapi! Och sen ska vi äta upp dom!
